Hörseln är ett sinne som under tusentals år utvecklats i en utomhusmiljö fylld av naturliga ljud som porlande bäckar, vindsus, fågelkvitter och mänskliga röster. Människan har en fantastisk förmåga att kunna identifiera olika ljud, att höra varifrån det kommer och vart det är på väg. Hörseln ger oss hela tiden värdefull information om vad som händer runt omkring oss och det gör oss trygga.
Se filmen om varför skogens ljudmiljö (2 min) är så bra för människor.
Problemet är att idag är vi mest inomhus, i en miljö med väldigt få naturliga ljud där hörseln inte får möjlighet att ge hjärnan rätt information om vad som händer. För att skapa trygga och behagliga skolor, är den akustiska utmaningen att skapa en inomhusmiljö som så mycket som möjligt påminner om den naturliga utomhusmiljön.
Orsaken till att vår hörsel fungerar så bra i skogen beror på flera saker:
– Bakgrundsljuden i skogen skapas av fågelkvitter, vindsus och porlande bäckar. Dessa ljud är naturliga och har en lugnande effekt på oss människor.
– Det finns inga plana ljudreflekterande ytor i skogen. Ovanför våra öron har vi himlen, och från himlen reflekteras inget ljud alls. Åt sidorna har vi träd, buskar och kanske stora stenar. Det är hårda material som reflekterar ljudvågor, men de är inte plana så ljudreflexerna sprids åt olika håll och blir så kallade ”diffusa” ljudreflexer. På marken är det troligtvis löv, gräs, mossa och lite grus.
Av byggnadstekniska skäl är ofta golv, väggar och tak plana. Det gör att ljudet studsar tillbaka in i rummet och skapar ljudreflexer som inte finns i skogen och som hjärnan inte är van att tolka. Men genom att sätta in ett högabsorberande akustiktak efterliknar vi himlen, och monterar vi absorbenter och diffusorer på väggarna kan vi efterlikna skogens ljudreflexer. Textilgolv är att föredra då de har akustiska egenskaper som liknar gräs och löv.
För att ett ljud ska uppstå krävs det energi. Om man slår ihop händerna så uppstår ett ljud, en “klapp”. Ljudvågorna från klappen fortplantas genom luften och träffar någons öra. Örat består av tre delar; ytterörat, mellanörat och innerörat. Ytterörat och mellanörat är luftfyllda medan innerörat är vätskefyllt.
Ytterörat är fiffigt utformat för att samla in ljudvågorna och leda in dem i hörselgången. I slutet på hörselgången sitter trumhinnan. Energin i ljudvågorna får trumhinnan att svänga fram och tillbaka, ljudenergin övergår här till rörelseenergi. Innanför trumhinnan, i mellanörat, finns 3 små ben; hammaren, städet och stigbygeln. Denna benkedja har till uppgift att föra rörelseenergin vidare in till innerörat (snäckan). I innerörat finns det ca 30.000 hårstrån som sätts i rörelse när de träffas av ljudvågen. När hårstråna svänger fram och tillbaka omvandlas rörelseenergin i hårcellens rot till en elektrisk impuls som via hörselnerven går in till hjärnan. På så vis kan en ljudvåg uppfattas av hjärnan som ett ljud. Se filmen om hur örat fungerar. (filmen är på engelska, 3 min)
Människor har, i förhållande till många andra djur, en ganska dålig förmåga att höra. För att vi ska höra ett ljud måste det ligga inom vårt “hörbarhetsområde” (det gröna området). Vi kan höra ljud mellan 20 och 20.000 Hz. Ljud under 20 Hz kallas infraljud, ljud över 20.000 Hz kallas ultraljud. För att vi ska höra ljudet måste det ligga över hörtröskeln. Hörtröskeln varierar med frekvensen så ljud med låg frekvens måste ha en högre styrka än högfrekventa för att vara hörbara.
Det är viktigt för människor att kunna kommunicera och därför ligger vårt tal mitt i vårt hörbarhetsområde. Vårt tal ligger mellan 100 och 8.000 Hz. Vår hörsel är perfekt anpassad för att lyssna på människor som pratar – utomhus.
