Efterklangstid ett mått på “ekot” i ett rum. När man mäter efterklangstiden har man en högtalare som sänder ut ett ljud i rummet på ca 100 dB. Sen stänger man av högtalaren och mäter hur lång tid det tar för ljudet att sjunka 60 dB.
Efterklangstiden mäts i sekunder. Efterklangtstiden (T) påverkas av rummets volym (V) och rummets ljudabsorptionsmängd (A).
Sambandet uppfanns av en amerikansk fysiker, Wallace Sabine, för drygt 100 år sedan. Sambandet kallas Sabines formel:
Formeln visar att om rummets volym (V) ökar så blir efterklangstiden längre, och om rummets ljudabsorptionsmängd (A) ökar så blir efterklangstiden kortare. Kyrkor har ofta stor volym och lite ljudabsorption. Bilden ovan är från Sankt Clemens kyrka i Laholm där efterklangstiden är ca 3 sekunder. I en kyrka är det trevligt att sjunga och lyssna på musik, men det är svårt att uppfatta tal. I en skog däremot är det lätt att uppfatta vad folk säger eftersom efterklangstiden i skogen är kort. I ett klassrum ska efterklangstiden vara ca 0,5 sekunder.
För lång efterklangstid gör det svårt för oss att uppfatta vad människor säger. Samtidigt är efterklangen positiv för sång och musik. Efterklangstid mäter klangen i rummet och är ett lämpligt mått om man har problem med just klangen.
Men om problemet är hög ljudnivå och/eller dålig taluppfattbarheten är inte efterklangstid ett lämpligt mått.
Efterklangstid är ofta ett “trubbigt” mått
Efterklangstid är tyvärr ett trubbigt mått. Rum med samma uppmätta efterklangstid kan upplevas helt olika.
Om problemet är hög ljudnivå och dålig taluppfattbarhet behöver efterklangstidsmätningen kompletteras med andra mått. Lämpliga mått är C50 och DLf.
– Efterklangstiden beskriver rummets klang.
– DLf är ett mått som visar hur rummets ljudreflexer påverkar ljudnivån.
– C50 visar hur ljudreflexerna påverkar taluppfattbarheten.
